Ganska ofta tänker jag på råttorna. Både dom vanliga som kilade runt bland brödrostar och bråte, och på dom där andra. Pissråttorna, som förpestade livet för den enda som vågade vara sig själv. Jag ska berätta om Krister. Min brorsa. Jag ska berätta vad det var som hände den där vidriga vintern.
Kaj älskar sin storebror Krister. Han vet och kan så mycket. Om rymden, robotar och parallella universum. Om att ta rätt buss och hitta de bästa grejerna på tippen. Krister vågar vara sig själv. Eller så kan han inget annat. Han är som han är. Det är bara det att det ställer till problem. Som med den där Sacke, till exempel. Till slut kan Kaj inte längre se på. Han måste göra något. Han måste rädda Krister
