Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana - senare av bygget av norra Stambanan - genom hans hemsocken Lillvattnet.
Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket - ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.
Sitt sista tal håller han - istället för kungens uteblivna invigningstal - när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava - Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar - sockenhorans dotter, IsakMårten - storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
